Webbplatsen använder teknik som troligen inte stöds i din webbläsare. Vissa saker kan se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.
Gå direkt till huvudinnehållet

Lillhagens sjukhus

Lillhagens sjukhus byggs i början av 1930-talet som ett kommunal sjukhus för Göteborgs psykiatriska vård. Under det dryga halvsekel som Lillhagens sjukhus är i bruk förändras psykiatrivården i grunden.

Innan Lillhagens sjukhus byggs 1932 så har staten hand om all psykiatrivård i landet vilken bedrivs på hospitalen. Platsbristen på hospitalen är ofta stor och Göteborgs stad får ordna tillfälliga platser på andra anstalter i väntan på platser på hospitalet.1855 står en fattig- och försörjningsanstalten klar vid Drottningtorget i Göteborg. I källaren på anläggningen byggs små celler, så kallade asyler, där de psykiskt sjuka får vara i väntan på en plats på hospitalet.

Försörjningsanstalten får snart kritik för att den är dåligt byggd och för att fattiga, sjuka, barn och sinnessjuka blandas planlöst inom den snart överfulla byggnaden. 1888 står en ny fattig- och försörjningsinrättning klar, den här gången i Landala.

När den nya Fattig- och försörjningsinrättning Gibraltar öppnar 1888 ligger avdelningarna för sinnessjuka en bit bort från den övriga anläggningen. Att skilja de psykiskt sjuka patienterna från de övriga intagna är en viktig del i av den nya anstalten. Gibraltar beskrivs till en början som en mönsteranstalt men blir senare kritiserad för överbeläggning, dåliga utrymmen och för att intagna, fattighjon från andra delar av inrättningen, får hjälpa till att sköta de psykiskt sjuka.

Efter att överinspektören för sinnessjukvården uppmärksammat missförhållanden på Gibraltar beslutar stadsfullmäktige att öppna en anstalt för akut psykiskt sjuka vid Göteborgs hospital på Hisingen 1909. Den kommunala anstalten stängs 1934, två år efter att Lillhagens sjukhus står klar. Efter årtionden av utredningar och försök att komma tillrätta med de olika problemen tar Göteborg stad tillslut över all sinnessjukvård från staten, Lillhagens sjukhus byggs 1932 och de psykiskt sjuka flyttas dit.

Lillhagens sjukhus öppnar

När Lillhagens sjukhus öppnar flyttas patienter från Fattigvårds- och försörjningsanstalten Gibraltar och de avdelningarna som Göteborg stad driver vid Göteborgs hospital till det nya sjukhuset.
I slutet av 1939 är 1138 patienter intagna på Lillhagen, ungefär lika många män som kvinnor. Många patienter som flyttas till Lillhagen har innan dess suttit en lång tid på hospital och anstalt då det finns få effektiva behandlingsmetoder mot allvarliga psykiska sjukdomar.
Lillhagens sjukhus 1932, Medicinhistoriska museet (Public Domain)

Behandlingsmetoder

Under 1930-talet och framåt introduceras nya metoder och läkemedel som förändrar psykiatrivården. Under 30-talet börjar den nyupptäckta substansen insulin att användas på psykiskt sjuka. Insulin används för att sänka blodsockernivåerna så att patienterna hamnar i koma innan de väcks med hjälp av en sockerlösning. Behandlingen används på alla patientkategorier men speciellt de patienter som diagnostiserats som schizofrena. Insulinkoma-behandling anses ha en god effekt och används in på 1960-talet. En annan behandling som används under 1930-talet är malariabehandling. Behandlingen orsakar höga febertopparna som botar den syfilisinfektion som i ett stadium av sjukdomen ger psykiska besvär. Syfilis andra infektioner som i förlängningen orsakar psykiska sjukdomar kan effektivt behandlas när penicillin upptäcks under 1940-talet.

Vid sidan av insulinkoma-behandling och malariabehandling används medicinen Cardiazol under 1930-talet. Läkemedlet används för att skapa muskelkramper som anses förbättra schizofrena och depressiva tillstånd. Under 1940-talet ersätts cardiazolbehandlingen med elchockbehandling (ECT). Lillhagens sjukhus börjar med ECT-behandling 1941.

I mitten av 1940-talet införs lobotomi på Lillhagen och i slutet av 1940-talet lobotomerades omkring 70 patienter varje år. Bieffekterna av att lobotomeras, större eller mindre personlighetsförändring, avtrubbning, och risken att avlida i samband med operationen (omkring 1% på Lillhagens sjukhus, men upp till 10% på många andra svenska mentalsjukhus) ansågs inte lika viktiga i förhållande till den lugnande effekt ingreppet hade på patienten. De personer som kan skrivas ut efter en lobotomi gör att ingreppet sparar vårdplatser och av de övriga kan de flesta placeras på lugnare avdelningar. På Lillhagens sjukhus lobotomeras nästan 300 personer innan ingreppet ersätts av psykofarmaka.

Under 1950-talet upptäcks psykofarmaka i form av klorpromazin, vanligast i form av läkemedlet Hibernal. De oroligaste patienterna med schizofreni, ångest och tvångssymptom kan nu behandlas med mediciner utan att orsaka den permanenta hjärnskada som en lobotomi innebär.

Öppnare vårdformer

Trettio år av nya behandlingar och framförallt införandet av psykofarmaka öppnar upp för nya behandlingsmetoder under 1960-talet. De nya metoderna inkluderade arbetsterapi, boendemiljö och patientbemötande.

Under 1970-talet byggs nya kliniker på Lillhagsområden men målet med vården går från 1970-talet och framåt, allt mer bort från den sluten anstaltsvården och mot öppnare vårdformer. De första stegen tas under 1980-talet. Under 1990-talet stängs allt fler psykiatriska avdelningar ned. 2006 stängs den sista allmänpsykiatriska avdelningen. 2013 stängs den rättspsykiatriska avdelningen på Lillhagsområdet.

Utvecklingen från stora slutna psykiatriska anstalter till en mer öppen psykiatrivård kallas för psykiatrireformen efter den reform som genomfördes 1995 där kommunerna tog över ansvaret för boende och sysselsättning. Psykiatrireformen har varit starkt kritiserad på grund av hur den genomfördes. Många patienter klarade inte av omställningen och hamnar i hemlöshet och missbruk.

Senast uppdaterad: 2022-03-29 11:12