Kerstins berättelse

När jag var drygt ett år gammal tyckte mina föräldrar att jag gick så galet. Och morfar tyckte att jag snubblade ofta och så vidare. Så när jag var två år fick vi hjälp av provinsialläkaren att få remiss till en ortopedimottagning. I juni 1953 då jag är två år och åtta månader kommer jag till Vanföreanstalten på Sahlgrenska.

Min pappa var med mig, mamma var hemma med min lillasyster som då var 8–9 månader. I mina journaler från den 25 juni står det:
"Barnet är mycket rädd vid undersökningen. Varför undersökningen är tämligen försvårad likväl på mottagningen som på Röntgen."

Sedan står det hur jag går och så vidare, och sista meningen:

”Patienten intages omedelbart”.

Så där fick min pappa lämna mig. Jag blev ensam. I en miljö som man inte hade en aning om vad det var för något.

Mamma har pratat om det ibland. Hon såg ju oss och vinkade adjö till oss när vi gick till bussen. Hon stod i vardagsrumsfönstret och tittade och tänkte att de kommer nog snart. Det hade gått så och så många timmar. Och så ser hon pappa komma ensam. Hon blev förtvivlad.

Jag låg kvar till 1/7. Och då blev jag gipsad. Jag hade alltså fel på min höft. De upptäckte att jag hade något som hette höftleds-luxation. Man trodde att man skulle kunna hjälpa kroppen att forma sig med gips och så vidare. Sen kom jag tillbaka i augusti samma år. Någon månad innan jag fyllde tre år. Då gjorde man en så kallad omgipsning. Då gipsade man båda höfterna.

Jag hade en jättekonstig sittställning. Pappa fick göra i ordning våran lilla kärra som min lillasyster egentligen skulle åka i. Han byggde upp med dynor och sånt så att jag också skulle kunna få vara med. Så här kunde det se ut när familjen skulle gå på promenad. Och sen var jag inne för den här så kallade omgipsningen i några dagar. Jag kom jag hem igen den 2 september. Sen skulle jag in igen i oktober samma år. Då var jag drygt tre år och fick ligga kvar till den 5 december.

I januari 1955 så tycker de att det blev inte så bra som de hade tänkt sig. Då bestämde de sig för att operera mig. Jag blev opererad den 12 januari 1955, då var jag 4,5 år gammal. Tionde mars står det i journalen att jag fick börja vara uppe. Jag blev utskriven den 23 mars. Det var 2,5 månader.

Och hela tiden var man ensam, det fanns ingen vuxen. Föräldrarna fick inte vara där. Det var besökstid på söndagar en timme och en gång i veckan, jag tror det var på onsdagar. Då fick de komma dit. Men Mamma blev förbjuden en period. För jag hade blivit för ledsen gången innan. Så hon var portad i två månader.

Det fanns en kille som hette Jan som kom från Värmland. Och han hade väldigt sällan besök. Så de gånger som båda mina föräldrar kunde komma och hälsa på så tog pappa väldigt mycket hand om Jan och han fick sitta i knät och sådana saker. Jag vet att mamma sa någon gång senare att Jans föräldrar och familjen var väldigt tacksamma för det här. Att han fick en vuxen person som fanns hos honom.

Sedan fick jag vissa hjälpmedel. För att jag skulle få rätt vinkel på mina höfter. Jag fick bland annat en trävagga. Den såg ut som ett träblock. Cirka 70–80 cm långt. 30–40 cm brett och så var den ganska hög. Och så var det urgröpt för benen. De skulle vinklas. Och där skulle mina föräldrar spänna fast mig. Två till tre timmar varje dag hemma. Men den var ju så hög och konstigt så då fick de alltid palla upp med kuddar under, annars så skavde det ju. Och när jag slapp den här vaggan så småningom och det var efter något år tror jag, så högg min pappa sönder den till ved i ren frustration. Han tyckte detta var vidrigt.

Jag trodde ju att det var så här livet var om man hade barn och sjuka barn. Det var på det här sättet. Som när vår son blev sjuk och inlagd på Mölndals sjukhus runt mitten på 1970-talet så skulle man som förälder vara delaktig och jag var helt ställd. Jag förstod inte det. För enda gången när jag hade haft kontakt med sjukvården efter min operation var de återkommande besöken. Men jag hade aldrig legat på sjukhus efter det. Så helt plötsligt skulle man vara med. Man skulle sova i samma sal som sitt eget barn, hjälpa till och bada. Både min man och jag fick vara där och hjälpa till med kvällsmat och sådan här saker. Tack och lov hade det förändrats.