Jörgens olycka

Olycka 3:e Februari 1973, knappt 4 år gammal. Våra föräldrar var inne hos grannarna och åt tårta för att fira deras nyfödda son. De var med jämna mellanrum inne och checkade oss. Min bror, 4 månader, fick barnsängen och jag en ”riktig” säng. Sista gången vaknade jag av att dörren stängdes. Jag som var fyra år gick upp och skulle tända lampan men nådde inte, så jag gick ut i vardagsrummet och försökte tända ett ljus. Om tändstickan gick av eller tappades kommer jag inte ihåg, men pyjamasen började att brinna. 

Så med sakta brinnande pyjamas gick jag ut och knackade på grannens dörr. När de öppnade och såg vad som hände slet de in mig och rullade mig i mattan för att släcka. Därefter vet jag att jag stod i trappuppgången och väntade på ambulans och mamma frågade om jag ville ha ett glas saft. Efter det är det svart i flera veckor…

Jag överlevde brännskadan 1973. Tredje gradens brännskada på 40–45 procent av kroppen. Hela skadan var tvungen att få transplanterad hud. Som jag förstått det var jag första allvarligt skadade på den då nybyggda delen av Östra Sjukhuset.

Den första tiden var det osäkert om jag skulle överleva har jag fått höra i efterhand. Jag var på enskilt rum med sluss där alla var tvungna att byta om till sterila kläder, tvätta sig noggrant och i förväg ha klippt ner sina naglar så mycket det bara gick.

Många operationer blev det. Massvis av stygn, säkert ett par tusen totalt. Räknade vid ett tillfälle en av de senare operationerna och har för mig att vi kom till omkring 150-200 stycken. Att dra stygn var ofta väldigt smärtsamt. 

Som tur var hade jag inga skador på ryggen, så jag kunde ligga utan problem även om man fick hänga upp benen den första tiden eftersom jag bränt mig även där. Jag har gjort så många hudtransplantationer så min hud på dessa ställen har ärr efter alla dessa. Via blodtransfusion fick jag gulsot, så det blev ytterligare besök på Östra, fast i annan byggnad.

Mina föräldrar var tvungna att lämna en viss tid på kvällen. Ibland låtsades jag sova för jag visste att pappa var tvungen att åka hem och gå upp tidigt nästa dag för jobbet. Efter han lämnat grät jag tills jag somnade. 

Höjdpunkten på dagen var glassen på eftermiddagen. Även småbus med sjuksystrar och besök hos Lotta var ljuspunkter. Skeppet i foajén var spännande att klättra i när jag var kapabel till det.

Efter 10 veckor fick jag komma hem. Kommer så väl ihåg första natten jag inte behövde ligga fastspänd på rygg – helt fantastiskt att kunna kura ihop sig och ligga på sidan. Sista operationen var jag närmare 12 år.

    

Jag vill rikta ett STORT TACK till alla som var med och räddade mitt liv;
Läkare Dr Haugstvedt, Dr Hirsch och Dr Mellgren. Fantastiska Lotta och Louise på barnpsykiatrin, lekterapin och sjukgymnasterna som hjälpte mig med att röra mig…och givetvis till alla andra underbara människor på Östra! En av sköterskorna (Ann-Marie har jag för mig) skickade julkort ända fram tills jag var 15 år. Sist men inte minst, min fantastiska familj och släktingar som dragit ett stort lass och stöttat i vått och torrt.

Tips till ALLA: Förvara inte tändstickor, tändare eller andra farliga saker inom räckhåll för barn!