Minnen från barnsjukhuset

1969 blev jag inlagd på Barnsjukhuset på grund av en katastrofblödning efter en olycka som inträffade på min förskola i Biskopsgården. Dörrarna på förskolan var av glas och en jämnårig kamrat slog i raseri sönder en av dörrarna. En stor glas-skärva kapade min artär i benet och läget var kritiskt. En förskolefröken agerade snabbt och gjorde en Tourniquet av sin livrem. Detta räddade livet på mig, som då var fem år.

Väl på barnsjukhuset så blev jag placerad på en avdelning med sträng personal. Jag minns detta som mycket traumatiskt eftersom ingen förälder fick vara med mig, mamma och pappa fick komma på besökstiden på eftermiddag och kväll. Tyvärr fick jag ”sjukhussjukan” i såret och utan bedövning rengjorde de och klippte av ”dött kött”. De höll fast mig och jag minns hur förtvivlat ont jag hade. Jag fick ligga på detta hemska sjukhus i två veckor.

Det var en enorm skillnad när mina egna barn varit på sjukhus, då har jag skött omvårdnaden och sjukvårdspersonalen har kunnat koncentrera sig på det som de kan bäst, sjukvård. Jag har dock inte fått några bestående men, jag har ingen sjukhus-skräck och jag känner mig trygg i sjukhusmiljön.

Helena

Jag var 5 år och man skulle sticka hål på min trumhinna på vårdcentralen på Kortedala torg, det var 1969. Mamma var förstås med. Jag fick något sötaktigt medel i en mask över näsa och mun, men var inte helt sövd. Det började krypa i hela kroppen. Jag var väldigt rädd för myror när jag var liten. Nu sprang de över hela min kropp! Jag försökte ta bort dem med händerna och ropade att mamma skulle hjälpa mig. Men hon gjorde inte det… På vägen hem köpte mamma 5 päron ett till var och en i familjen. Det var en lyx nästan. Jag tjatade om att få äta mitt genast vi kom hem. Men jag spydde upp det direkt… Sen tiggde jag till mig mammas päron!

Karin

Jag låg på barnsjukhuset som sjuåring i mitten av 1960-talet. Tog bort blindtarmen. Jag blev sövd med eter. Fick stanna en vecka tror jag. Jag fick följa med systrarna och köra deras vagnar. Föräldrarna fick bara komma och hälsa på. Vi var cirka 20 barn i salen.

Annika

1950 när jag var 5 år hade jag haft upprepade öroninflammationer. Behandlingen blev att spola öronen. Jag bodde i Skövde och vid den tiden fanns bara ett litet sjukhus där, det så kallade Garnis. Öron, näs och hals fanns i Lidköping. För att den upprepade behandlingen skulle kunna göras så blev jag inlagd i två veckor. Vi hade ingen bil så jag skulle inte kunna få några besök av min mamma eller pappa. Mamma kände en gammal pensionerad lärarinna som varit kollega med min mammas faster. Denna dam - tant Lotten - kände jag inte alls, men hon blev utsedd att besöka mig varje dag, vilket hon också gjorde. Hon var mycket snäll.

Det var fler som inte heller var så sjuka, så när ingen sköterska var inne i salen så sprang vi upp och lekte och busade. Särskilt en pojke som låg tvärs över gången och jag. När detta uppmärksammades så fann sköterskorna för gott att separera oss. Det blev då jag som fick flytta in på en vuxenavdelning! Oj, så trist och långsamt det blev!  Vi var kanske bara 2–3 patienter där. Om tant Lotten som utsetts att vara min länk med omvärlden fick reda på varför jag blivit flyttad vet jag inte. Hennes dagliga besök var så välkomna i den oändliga tristessen. Mycket godis fick jag av henne!

Efter 2 veckor avslutades behandlingen med att de skulle ta polyperna på mig. Detta skedde under etersövning. Jag blev ombedd att lukta på en bomullstuss. Den luktade gott. Nästa gång de satte den under min näsa instruerades jag att räkna medan de höll kvar tussen under näsan. Lydigt satte jag i gång, men jag kunde ju inte räkna så långt, så när jag kom till 13 visste jag inte vad som kom efter det. Det löste jag genom att upprepa 13 några gånger. Då trodde de nog att jag var tillräckligt dåsig för att jag tappade räkningen. Operationen satte i gång. Efter en stund - jag vet inte hur länge så skrek jag för att det gjorde så ont. Då minns jag än idag hur de sa: 'Hon sover inte!' Snabbt satte man en tuss under näsan igen och då luktade den avskyvärt Nåja, polyperna åkte bort och mina föräldrar kom och hämtade mig. På hemvägen fick jag glass! Det var på den tiden något utöver det vanliga!

Ann Sofie

Jag är född 1952 så det här minnet borde vara från omkring 1956. Jag bodde i Göteborg och kommer vagt ihåg en ambulansfärd in till sjukhuset. Kommer ihåg hur masken las över min näsa och mun och den otäcka lukten! Kommer också ihåg en kompress som var där. Sen försvann jag i maktlöshet. Fick höra att man gjort hål på min trumhinna! Så var det bara! Inga förklaringar! Läskig upplevelse för ett litet barn! Kan se människor som rör sig ovanför mig men ingen som pratar med mig! Var väl troligen på Barnsjukhuset vid Sahlgrenska!

Ingrid

Tidigt 1950-tal, förmodligen 1953 då jag var 7–8 år, togs jag in på Epidemisjukhuset i Göteborg eftersom jag fått scharlakansfeber. På grund av smittorisken måste jag åka ambulans dit. Jag hängde länge i köksfönstret och väntade på ambulansen och kände mig ganska speciell när jag gick in och satte mig, och alla gatans barn stod och tittade på. Men det kändes instängt bakom ambulansens råglasfönster. Väl framme blev jag badad och fick på mig sjukhusets stora skjorta, och jag skulle säga adjö till mamma. Det kändes...trots att jag såg mig själv som ”stor och duktig”.

På kvällen, när det var dags för nattning, gick jag på toaletten. Men jag lyckades inte låsa upp dörren och komma ut. Efter ett tag började ju personalen leta efter mig. Som tur var för mig låg två toaletter bredvid varandra som två bås utan hel vägg emellan. Så det slutade med att en av personalen fick klättra över från andra toaletten och kunde öppna för mig. Det låg åtta barn på salen och bredvid mig en flicka som var 4 år. Varje kväll storgrät hon och ropade: ”Mamma, pappa, Laila, Lena!” Hon skrek tills hon somnade av ren utmattning! Ingen kom in och tröstade henne! Detta är min starkaste upplevelse av sjukhusvistelsen.

När hennes syster också blivit sjuk och lades in förstod hon att mamma var i närheten, men hon fick inte träffa mamma och var helt förtvivlad.

På söndagar var det besökstid, vilket betydde att föräldrar fick stå utanför en glasruta och titta in. Det var inte så vidare kul, men, men… Min mamma hade skrivit ett brev till mig. Ett biträde kom med ett kuvert och frågade om det fanns en Gunnar här. Jag förstod att det var till mig och försökte göra henne uppmärksam på det, varpå hon snäste: ”Du heter väl inte Gunnar”! Men då knackade mamma på rutan och pekade på mig. Då fick hon läsa en gång till och såg att det var till Gunvor.

Flera av personalen var ganska så barska – en pojke fick sig en rejäl avhyvling för att han bajsat på sig. Jag reagerade så barn jag var men vågade naturligtvis inget säga. Efter en veckas behandling med penicillinsprutor fick jag åka hem, och det var skönt.

Gunvor

I mitten av 80-talet, är jag var 3–4 år, skulle jag operera mina ögon på Östra sjukhuset på grund av skelning. Detta minne mynnar från sövningen. Jag minns att personalen kom med en stor spruta med blått innehåll som sprutades upp i min rumpa. Det var en mycket obehaglig upplevelse. 

Två andra starka minnen jag har är efter operationen när jag fick åka sulky på avdelningen mitt i natten samt att dagen efter operation fick jag öppna presenter som mamma hade med sig, jag såg så suddigt men jag såg att det var en docka som jag hade önskat mig. 

Susanna

I början av 1940-talet, när jag var 5–6 år så blev jag så trött för ingenting. Då jag skulle gå ut för att leka så såg mamma genom fönstret att jag satte mig på en sten på en gång för att vila. Mina kamrater Östen och Arne sprang omkring och lekte men då mamma tittade ut genom fönstret en halvtimme senare så satt jag fortfarande kvar på stenen. Jag hade ingen matlust och blev så mager och klen. Till slut fick man hämta läkaren från Marstrand. Doktorn sa: "Jag kan inte säga vad det är. Det kan vara något allvarligt! Ni får åka till barnsjukhuset i Göteborg". Mamma och pappa tog mig till läkare i Göteborg. På sjukhuset sa de att jag skulle stanna där. Jag minns då pappa lyfte mig för att säga adjö att jag tog tag i hans slips. Jag ville ju inte vara kvar själv.

Nästa gång som mamma och pappa kom så hade man tagit massor av blodprov i mina små fingrar. Läkaren sa att det här var allvarligt. Det har med de röda och vita blodkropparna att göra. Vi vill att pojken stannar kvar så vi kan undersöka honom mer så vi läkare kan lära oss. "Aldrig att vi vill att vår Stellan ska vara här som en försökskanin", sa mamma och pappa. "Han ska med hem!" Så vi tog ångbåten hem till Åstol. Innan vi lämnade sjukhuset så frågade mamma:" Hur länge tror ni att Stellan kommer att få leva?" Svaret blev......en månad kanske.

Hemma blev jag liggandes svag och trött. Inte pratade jag så mycket heller. Jag orkade ingenting och inget ville jag äta. På den tiden kom det ofta predikanter till Elim över helgen. Mamma bad dom komma hem till oss och be för mig. Det gjorde dom också ofta. Det blev på måndagen innan de skulle resa härifrån. Även på Nyhem och i Smyrna bad man för mig.

En dag då mamma satt bredvid mig och vätte mina läppar med saft då jag låg i
kökssoffan sa jag: ”Mamma, jag vill ha köttbullar!” Jag som inte ätit knappt något, ville ha mat! Då sa pappa: ”Nu dör han!” Så trodde man, att om man varit mycket svag och döende och plötsligt ville ha mat - då skulle man snart dö. Det har hände mitt på dagen och senare på eftermiddagen då mamma var nere i källaren sa hörde hon steg uppe i köket. Hon trodde att det kommit in några barn och sprang upp. Senare förstod hon att det var jag som hade varit uppe och lagt min boll hos mig i soffan! Jag minns hur mina ben darrade av ansträngning av att bara hämta bollen!

Den har dagen blev en vändning för mig. Jag blev sakta starkare. Då vi kom på återbesök sa doktorn: "Människor spår, men Gud rår!" Under hela mitt liv har jag inte haft någon känning av min blodsjukdom som jag hade som liten pojke. Det var ett under! Däremot har folk sagt till mig flera gånger att de minns hur svag jag var: Det var inte mycket med dig då du kom hem från sjukhuset. Du var så liten och klen där du låg i filten som din pappa bar dig i!

Stellan

När jag var 4–5 år så konstaterades att jag var så kallad ”plattfotad” d.v.s. låga fotvalv, detta gjorde att mina knän vinklades inåt (kobenthet). Man förslog för mina föräldrar att man skulle göra ett ingrepp i mina fotleder. Förenklat skulle man stoppa in en bit ben under ankeln på utsidan av mina fötter och på så sätt vinkla upp foten. Efter säkert mycket vånda för mina föräldrar så beslutades att detta skulle göras. Året var 1963, jag var 6 år och hade precis börjat på den alldeles nya ”Lekskolan” i Kinna. Jag hade aldrig varit hemifrån utan min mamma och pappa och jag sov nästan varje natt i föräldrarnas säng.

På operationsdagen blev jag tvättad och körd ner till operation, en helt ny främmande och säkert skrämmande värld för mig, något jag aldrig sett tidigare i mitt liv. Massa människor i helt vita kläder med munskydd och hättor/mössor (jag vill bestämt påstå att de var vitklädda och inte som senare grönklädda). Jag flyttades över på operationsbordet, då lade man en stålmask, med ett nät som en sil över min mun och näsa, (narkosmask för barn) på denna lade man en vit duk, på vilken man började droppa eter, man sa till mig att jag skulle räkna. När den kalla stålmasken träffade huden på mitt ansikte var paniken total, jag försökte ta mig därifrån, man höll fast mig och sa att jag skulle vara lugn!?

När sen eterdropparna kom var det kaos i mig, jag höll andan och kämpade, men jag kom inte loss och till slut var jag tvungen att andas, jag drog in eterblandad luft i mina lungor, huvudet ville explodera. För mitt inre såg jag stora tjutande orangefärgade (då skulle jag sagt brandgula) ormar eller kanske mer som kinesiska drakar, vilka snurrade runt, runt, ständigt ylande. Jag kan utan ansträngning ännu idag, mer än sextio år senare, se dem framför mig, och förnimma paniken. När jag sedan vaknar upp så ligger jag på rygg i min säng på salen, båda benen typ ”fastlåsta” av sandsäckar. Jag var mycket ledsen och låg och ropade efter mamma. Föräldrar fick inte vara med på sjukhuset, de fick bara komma på korta visiter när det var besökstid. En gång i vecka tror jag.

Tanken var att jag skulle vara inlagd några veckor, men jag grät och ropade på ”mor” hela tiden.  Mina föräldrar tog kontakt med läkarna och personalen och undrade om jag verkligen behövde vara inlagd. Läkarna frågade hur hemförhållandena var, kunde man ta hand om mig? Jag fick absolut inte stödja på fötterna de första veckorna, jag skulle behöva bäras till toa och så vidare och behövde tillsyn hela tiden, gick detta att ordna?

Sagt och gjort, en morgon kanske bara tre fyra dagar efter operationen, när läkarna gick rond, så säger läkaren till mig att han pratat med mamma och pappa och att de har kommit överens om att de ska komma och hämta mig senare på dagen, jag blev oerhört lycklig.

Pojken i sängen intill som tidigare försökt trösta mig otaliga gånger fick även han beskedet att hans föräldrar skulle komma och hämta honom senare på dagen, han hade varit inlagd 3 månader! När jag såg hans glädje, så kände jag att det kanske ändå inte var jag som hade haft det värst.

Anders

Tog bort mandlar (tonsiller) som 13 åring. Frölunda sjukhus. Man spände fast mig på en brits och jag blev fullständigt panikslagen. Ingen anhörig fick följa med. De fick ta loss alla remmar och söva mig på mask. Sedan fick de börja om med allt som skulle göra. Detta var 1972 och jag upplevde att personalen lyssnade på mig.

Annika  

När jag nyss hade fyllt fem år, i september 1953, fick jag polio. Det gick en epidemi i Sverige då. Poliovaccinet var inte uppfunnet ännu. I en grannsocken, Gåsinge, hade en far och son dött och mamma sa till pappa och Gud: ”Bara vi inte får polio! Gode Gud, skydda oss från polio!”

Strax därefter blev jag sjuk. Det började som en svår influensa, med hög feber och nackstelhet. Ambulansen tog mig till lasarettet i Nyköping. Därifrån flyttades jag till epidemisjukhuset i Eskilstuna, då benen började bli förlamade.

Ett par veckor senare kom min mamma också till Eskilstuna, dödligt sjuk. Hon var förlamad i armarna. Snart kunde hon inte andas. Hon blev lagd i respirator. Vi fick inte träffas. Mamma var intill döden trött och hon fick koncentrera sin sista livsgnista på luften som skulle in i hennes förlamade kropp. Med stor möda skulle luften in och ut, in och ut. Dygnet runt.

Jag blev kvar på sjukhuset i tre månader. Mamma i två år. Jag blev frisk. Mitt vänstra ben har dock alltid varit svagare och smalare än det högra, men jag fick tillräckligt med styrka för att kunna springa fort, hoppa hage, klättra i träd, dansa, cykla, vandra, ja, sådant som ben gärna vill göra.

Agneta

År 1946 boende i Strängnäs fick jag som 7-åring scharlakansfeber och vattkoppor. Blev inlagd på Eskilstuna epidemisjukhus. Enskilt rum för att inte smitta de andra barnen som låg på gemensam sal och bara hade scharlakansfeber. Besök av föräldrar var inte lätt, hade två yngre syskon. Buss tre mil. De fick inte komma in utan stod utanför i fönstret. Låg inne flera veckor. Fick en bok ”Rufsi Tufsi Tott och de prickiga klänningarna”. Missade skolgång men snäll fröken tyckte jag skulle få flytta upp i andra klass. Och det gick bra.

Lilian

Vi har anlag för korta hälsenor i familjen. Min var nog värst. Jag kunde inte sätta hälarna i golvet vilket var ett problem när jag började gå. Jag har även nedsatt sköldkörtelfunktion och behöver mätas regelbundet för att övervaka medicinering och växt. Jag minns att dessa två tillstånd stred med varandra eftersom man var tvungen att pressa ner hälarna på mig för att få ett korrekt mått. När jag var 6 år gammal blev jag opererad. Såsom min mamma har berättat stod jag på väntelista länge för barnsjukvården, och på ett eller annat sätt fick jag tid hos ortopeden i Mölndal i stället som kunde behandla mig snabbare. Vi satt i väntrummet med alla de vuxna och läste barnböcker. Operationen gick bra, men med läkningen var det sämre. Första gipset (helgips) var för tätt och gav mig skyttegravsfötter första vecka. Stanken när de tog av gipsen ska ha varit anmärkningsvärd. Nog för att man får gnälla lite som nyopererad 6-åring, med det var att ta i såsom jag grät. Efter gipsen sov jag med skenor i fina färger och lärde mig gå som folk i sinom tid.

Ester 

Brusten blindtarm, hög feber, hade två läkare i hemmet innan man förstod allvaret. Kunde ej operera, fick ligga stilla med en stor isblåsa på magen. Samtidigt fick jag antibiotikasprutor i låren flera gånger per dag. Det hände några gånger att själva sprutnålen satt kvar i låret och man fick skruva på själva dosetten igen innan man drog ut nålen. Totalt var jag inlagd ca en månad. Var hemma (i stillhet) en tid med regelbundna återbesök innan operation. Sövdes med eter (som att ramla ner i en djup brunn). Personalen var fantastiskt snälla, boktanten kom regelbundet, pyssel så som värmeunderlägg (klistrade små rutor på en platta), träfigurer i trä med mera. Det här var omkring 1961–1962 på Barnsjukhuset i Göteborg.

Margareta

Mitt minne handlar om när min lillebror låg inne på Länssjukhuset för specialistvård, år 1976–77. Han hade fått ett ovanligt problem med ögonen för sin ålder, han var ungefär 9–10 år. Avdelningen han låg på var en vuxenavdelning. När han hade fått medicin och blivit behandlande mådde han ganska bra. Så det blev alldeles för långsamt på vuxenavdelningen som han låg på. Han letade upp barn på lekterapin och lekte med de mindre barnen. När vi hälsade på honom var jag och min bror nere i kulvertarna och körde sparkcykel. Vi roade oss och jag var lite avundsjuk på honom och hans sjukhusäventyr. Själv var jag i 12 års åldern.

Helena

Det var i april 1935 och jag skulle snart fylla sex år. Vi bodde i villakvarteret på Dicksonsgatan bakom konstmuseet vid Götaplatsen i Göteborg. Tillsammans med min mamma skulle jag på ett ärende på stan. Vid Lorensberg snubblade jag och for pladask i gatan och fick något mindre skrubbsår i ena handen som min mamma snabbt torkade rent med en näsduk. Väl hemma igen tvättades såret och jag fick ett plåster. Följande dag var jag hos flickorna Mellgren. Där planterade vi rosor i nygödslad jord och sedan lekte vi med överföringsbilder i deras barnkammare. De följande dagar fick jag kramper och doktor Björkman tillkallades men han förstod inte vad som var fel och sa att vi fick se tiden an. Nästa morgon ringde mamma honom igen för då var jag sämre. Han rådde oss då att uppsöka barnsjukhuset. Där konstaterades långt framskriden stelkramp och läget var ytterst allvarligt. 

Jag fick enskilt rum med en sköterska vid sängen dygnet runt. Anfall utlöstes av minsta sinnesrörelse. Därför utrymde man hela avdelningen och omplacerade alla övriga patienter. Alla dörrhandtag virades med gasväv så att personalen skulle komma ihåg att stänga tyst. Mamma sov över på sjukhuset och fick se mig i en dörrspringa för att inte utlösa kramper som blev allt svårare. Jag hade andningsstillestånd i upp till fyra minuter men man satte in syrgas så fort anfallen kom. Jag fick serumsprutor i skinkorna och var snart alldeles sönderstucken och öm. Detta pågick i tre fasansfulla veckor när livet hände på en mycket skör tråd. Så småningom kom anfallen allt glesare och mildare för att slutligen upphöra. Jag hade överlevt som genom ett under sa sjukhuspersonalen. När jag piggnat till kom jag ut på sal där jag fick kontakt med andra barn. Där blev jag snart populär då jag av min äldre bror lärt mig att vika pappersduvor. Snart virvlade det duvor i hela salen och glädjen började komma tillbaka. Jag fick säkert infektionen när jag planerade i jord med hästgödsel. Idag är det ju vaccin och antibiotika som sätts in vid blotta misstanken men det var annorlunda 1935.

Gunnar

I början av 1960-talet när jag var sex eller möjligen sju år skulle jag operera bort mandlarna. Jag var ett så kallat öronbarn och det skulle tydligen hjälpa mot ständiga öroninflammationer.Vid operationstillfället fick jag lägga mig på en brits och en vit mask sattes över näsa och mun. Jag fick börja med att ta några djupa andetag och sedan skulle jag räkna högt till 20. Jag kom nog till tre eller fyra. Så långt gick ju allt bra. Det som jag sedan upplevde var däremot riktigt otäckt. Det kändes som att jag hängde i fötterna i en hög stång, som snurrade mig runt varv på varv, så att jag blev alldeles yr. Det gick inte att få stopp på snurrandet och det fanns ingen där, som kunde hjälpa mig. Jag kan fortfarande få den känslan om jag känner en liknande stark eterdoft. Hur lång tid operationen tog i verkligheten har jag ingen aning om, men jag minns att för mig pågick snurrandet väldigt länge.

Ingrid 

Vid ett av våra besök hos mormor i Strömstad, jag var då 4 år, blev jag sjuk i Scharlakansfeber. Jag minns att vi satt i mormors stora kök och en läkare kom för att undersöka mig. Diagnosen var Scharlakansfeber, vi fick åka taxi till Göteborg min bror, mamma och jag. När vi kom hem till Göteborg beställdes en ambulans. Min upplevelse av ambulansmännen var att de var jättelånga med långa mörkblå ben, de hade ju någon typ av uniform på den tiden. Farmor kom för att vara med min bror under tiden mamma följde mig till Epidemisjukhuset. Jag minns inget av separationen från mamma men vet att jag grät mycket under vistelsen och ville hem, vid ett tillfälle såg jag mamma utanför fönstret då grät jag länge. Att inte få vara med mamma och familjen var så klart ett trauma. Jag minns inget av någon behandling men personalen var mycket sträng och sa bland annat att man måste kunna torka sig efter pottbesöket när man är 4 år. Efter en tid var jag helt ensam på salen och då flyttades min säng så att den stod bredvid ett akvarium, det var stimulansen som erbjöds.

Agneta 

När jag var liten och skulle operera bort halsmandlarna fick jag stanna kvar lite på sjukhuset, där fanns ett rum med pyssel och jag hittade en hund i gips som jag skulle få måla. Denna målade jag med hela hjärtat. Det skulle bli en dalmatiner. Hela hunden blev brun med vita fläckar och jag fick ta med mig min "dalmatiner" hem. Det tog några år innan jag förstod att det var målat tvärtom att den skulle vara vit med bruna prickar men denna stod i mitt sovrum tills jag flyttade hemifrån och stolt påminde mig om min tid där.

Jo-Anna    

Jag fick en överreaktion av Penicillin 1970.  Min lever blev sjuk och jag blev gul. Då låg jag isolerad. Den gången minns jag mest som tråkig. Jag minne en elak syster. De drog ner gardinen så ingen så in och jag såg inte ut. Väldigt ensamt som 12-åring.

Annika

Vi var på ett kollo i Kittlefjäll. Jag och en tjej som kunde åka skidor hängde ihop. Vi var 12 år och busade och hade kul. När vi skulle åka ner för en backe råkade jag åka in i henne och vi trasslade in oss i varandra. Det var början av en brant backe och vi rasade snabbare och snabbare ner. Vi skrattade under tiden, men samtidigt satt vi på varandras ben. När vi till slut kom ner kunde min kompis inte röra benet. Sjukvårdare kom och lindade in henne i en sorts skidbår som var orange. Senare på vårt rum kom hon in med ett ben gipsat upp till ljumsken och kryckor. Det var inte populärt och redan en dag senare ägnade hon några timmar åt att såga upp gipset med diverse verktyg vi som 12-åringar hade tillgång till. Vi åkte ut igen och ramlade igen. Nu verkade det vara armen som fick sig en smäll, och vi fick en rejäl utskällning när de såg att hennes gips var borta. När hon kom till rummet några timmar senare var benet gipsat igen och armen i gips med mitella. Jag fick inte ens ett blåmärke.

Sarah 

 
Brusten blindtarm, hög feber, hade två läkare i hemmet innan man förstod allvaret. Kunde ej operera, fick ligga stilla med en stor isblåsa på magen. Samtidigt fick jag antibiotikasprutor i låren flera gånger per dag. Det hände några gånger att själva sprutnålen satt kvar i låret och man fick skruva på själva dosetten igen innan man drog ut nålen. Totalt var jag inlagd ca en månad. Var hemma (i stillhet) en tid med regelbundna återbesök innan operation. Sövdes med eter (som att ramla ner i en djup brunn). Personalen var fantastiskt snälla, boktanten kom regelbundet, pyssel så som värmeunderlägg (klistrade små rutor på en platta), träfigurer i trä med mera. Det här var omkring 1961–1962 på Barnsjukhuset i Göteborg.

Margareta

Mina minnen av hur det var att ligga på Göteborgs barnsjukhus när jag var 4–5 år. Det var i slutet av 1940-talet och början av 50-talet. Jag hade svårt att gå och ont i höften. Det gjorde ont att cykla, som var mitt stora intresse. Jag fick diagnosen Morbus Pertes. Det innebar att höftkulan fick dålig försörjning av blod och kunde gå i nekros, alltså sluta fungera. Behandlingen innebar att höftleden skulle vara sträckt med hjälp av en särskild anordning som belastades med tyngder. Sträckbehandlingen varade i många månader och var smärtsam på många olika sätt.

Innan jag lades in på sjukhuset fick jag genomgå ett intagningsbad. Bastanta baderskor med galonförkläden och rotborste tog emot mig och la mig i ett stort kar. Det sved i skinnet av rotborsten och baderskornas hårda nypor. Jag var rädd, visste inte vad som skulle hända och mamma fanns inte med.

På avdelningen låg jag stilla i en säng, kunde inte röra mig. Lärde mig snabbt vilka i personalen som hade mjuka eller hårda händer. Vem vågade jag be om vatten? Vem kunde jag be om att ta bort smulor i sängen? Till vem vågade jag säga att jag var kissnödig?

När jag skulle äta tog barnsköterskan fram en stor gul galonhaklapp. Ofta tvingades jag att äta den kalla vällingen. En del systrar hade dok och jag förstod att de var provelever och skulle ta blodprov.  Jag var rädd för att det skulle göra ont. Jag blev tvångshållen och skrek högt på hjälp. Det hjälpte inte. Proven skulle tas. Mamma fanns inte där.  En del barnsköterskor var varma och kärleksfulla och gav kramar och pratade med mjuk röst. Det värmde. På söndagar var det besökstid en timma. Jag grät när mamma kom, nästan hela tiden hon var där, för jag visste att hon skulle gå hem igen. Utan mig.

För att veta om min höft hade läkt skulle den röntgas. Jag blev körd till röntgenrummet. Personalen där flyttade mig till en stor säng och spände fast mig. I taket fanns en jättestor apparat.Personalen sprang ut från rummet, skrattade och sa

”Det är inte farligt!”

Jag som var kvar i rummet såg hur den stora apparaten kom närmare och närmare. Jag trodde att jag skulle bli krossad. När jag så småningom blev utskriven hade jag stränga restriktioner om att inte vara med i gymnastik och att vara återhållsam med andra fysiska aktiviteter. Jag fick gå på återbesök på barnsjukhuset och varje gång var jag livrädd för att bli inlagd.

Dessa upplevelser har präglat mig mycket. Jag utbildade mig till sjuksköterska med barn som specialitet och började arbeta på Göteborgs barnsjukhus 1970. Mina erfarenheter av att ligga på sjukhus i barndomen har hjälpt mig att intuitivt förstå barns upplevelser. De har hjälpt mig att möta barnen där de befinner sig.

Jag hade tur att få vara delaktig i vården när den förändrades på 70-talet för barnen och föräldrarna. Jag var med om när man till exempel använde en nalle för att minska barns rädsla för sprutor. Barnet kunde få ge nallen en leksaksspruta och sätta på ett plåster och berätta för nallen vad som hände.

Jag är så tacksam att jag har fått uppleva viktiga förändringar som hjälper både barn och föräldrar. Och jag menar att kunskap om sjuka barns behov, känslor och längtan också är en tillgång, inte bara för barn och föräldrar, utan också för personalen.

Kajsa

Jag låg på barnsjukhuset som 7-åring i mitten av 1960-talet. Tog bort blindtarmen. Jag blev sövd med eter. Fick stanna en vecka tror jag. Jag fick följa med systrarna och köra deras vagnar. Föräldrar fick bar komma och hälsa på. Vi var cirka tjugo barn i salen.

Annika