Göteborgs fattigvård
En stor del av den tidiga vården i Göteborg är inriktad på fattigvård. Hospitalen, barnhusen och fattighusen är länge en del av fattigvården och några av de inrättningar som ingår i en stads fattigvårdsförsörjning.
1725 köper Göteborgs stad ett antal byggnader att inrätta ett fattighus i Stampen vid det som sedan kommer att kallas Fattighusån. Vid sidan av hospitalet finns det vanligtvis ett barnhus, ett fattighus och ett kurhus för personer med smittsamma könssjukdomar i stads fattigvårdsförsörjning. Längs Fattighusån finns även Göteborgs barnhus (1737) och den privata Willinska frifattigskolan (1767). Fattighuset vid Stampen blir från sekelskiftet 1800 mer ett hem för personer ur borgarklassen som blivit fattiga. Verksamheten flyttat till Slottsskogen 1886 och byter namn till Göteborgs ålderdomshem.
1799 bildas Göteborg fattigvårdsstyrelse efter ett initiativ av läkaren Pehr Dubb. Han bygger upp ett fattigvårdssystemet med inspiration av hur fattigvården bedrivs i Hamburg. I fattigvårdssystemet ingår bland annat ett arbetshus där fattiga och arbetslösa sysselsätts, den här typen av fattigvård kallas ”den inre fattigvården”. Bidrag av mat eller pengar till fattiga som fortfarande hade eget boende kallas för ”den yttre fattigvården”. Den yttre fattigvården delas upp i olika områden som kallas fattigvårdsrotar.
Mellan åren 1806–1855 ligger Göteborgs försörjnings- och arbetsinrättning i ett hus på Smedjegatan 3. Huset som skänks av handelsmannen Johan Peter Holterman är från början tänkt för soldatbaracker. Huset kallas därför för ”Holtermanska baracken” eller bara ”Bracka”. I Holtermanska baracken finns arbetshus, sopp-hus och sängplatser till gamla och sjuka. Namnet Bracka följer sedan med när verksamheten flyttar och kommer under en lång tid vara ett vanligt öknamn för alla fattigvårdsinrättningar i Göteborg.
Fram till 1835 erbjuds alla som kan arbeta betalt arbete vid inrättningen i olika former. När kostnaderna för den här verksamheten blir högre än vad staden anser att den får kosta, läggs den delen av fattigvården ned och fattiga och arbetslösa behandlas hårdare. Personer som anses kunna utföra arbete erbjuds inte längre betalda arbeten i arbetshusen utan tvingas istället till gräv- eller stenläggningsarbete för att få mat i något av stadens sopphus.
På grund av den ökade inflyttning till Göteborg blir Holtermanska baracken på Smedjegatan överfull och staden tvingas att bygga en större anstalt. Den nya fattigförsörjningsinrättningen vid Drottningtorget står klar 1855. Som alla försörjningsinrättningar i Göteborg kallas även den här i folkmun för Bracka. Anstalten får snart kritik för att den är dåligt byggd och för att fattiga, sjuka, barn och sinnessjuka planlöst blandades inom den snart överfulla byggnaden. 1888 står en ny inrättning klar i Landala.
Fattig- och försörjningsinrättningen Gibraltar
Den stora Fattig- och försörjningsinrättningen Gibraltar öppnar 1888 när intagna från "Bracka" på Drottningtorget och från andra fattighus runt om i Göteborg flyttas till den nya anläggningen som även den kallas för Bracka.
Inrättningen har plats för drygt 1000 personer och har en administrationsbyggnad, tre stora paviljongsbyggnader, ett arbetshus, två barnhus och en avdelning för sinnessjuka. Den tydliga uppdelningen står i kontrast mot hur det såg ut på den gamla inrättningen som fått kritik för att sjuka, gamla, psykiskt sjuka och barn blandats planlöst i samma byggnad. På den nya anläggningen skiljs de olika grupperna åt i olika byggnader inom det inhägnade och låsta området. Anläggningen beskrivs till en början som en mönsteranstalt men får snart kritik för hårda regler och en militär ordning.
I början av 1900-talet flyttas barnen från Gibraltar. 1906 flyttas barn över 1 år till Majornas barnhem och 1910 flyttas mödrar med spädbarn till Gullbergsbrohemmet.
1932 flyttas alla psykiskt sjuka över till Lillhagens sjukhus, försörjningstagarna flyttades 1939 till Fjällbohemmet. Gamla och sjuka blir kvar på det som så småningom ska bli Vasa sjukhus i samma byggnader.
Fjällbohemmet
Fjällbohemmet är till för äldre försörjningstagare och byggs som en ersättning för det föråldrade Fattig- och försörjningshemmet Gibraltar. 1956 ersätts fattigvårdslagen från 1918 med en socialhjälpslag. Förändringen innebär att socialhjälpen i huvudsak ska bestå av ekonomiskt stöd, stöd i det egna hemmet eller plats på vårdhem. Utvecklingen gör att Fjällbohemmet under 1960- och 1970-talet alltmer blir ett hem för äldre missbrukare, även om äldre fattigförsörjningstagare och personer med folkpension fortfarande bor kvar på anläggningen. Under 1970-talet byggs anläggningen om och förbättras. 1983 blir hemmet klassificerat som ett serviceboende med samma regler som andra serviceboenden i Göteborg. 1990 tas inga nya personer till boendet och under 1990-talet avvecklas större delen av den kvarvarande verksamheten. Idag är Fjällbohemmet ombyggt till bostadsområde.
