2019
December 2019:
Juldukar
Månadens föremål är ett antal juldukar från Holtermanska sjukhuset som använts under många julfiranden. Juldukarna är tillverkade under 1900-talets tidiga årtionden då patienter låg inlagda på sjukhus under en längre tid än idag. Under 1920- och 1930-talet låg den genomsnittlige patienten på medicinska och kirurgiska avdelningar omkring 30 dagar på sjukhus. För patienter med tuberkulos var det vanligt med ännu längre sjukhusvistelser och flera månader i taget spenderades på sjukhus. Banden mellan patienter och personal blev många gånger starka och under de stora högtiderna, kanske särskilt under julen, firades det ordentligt på avdelningarna och en stor mängt pynt och andra dekorationer plockades fram. Det kunde uppstå rena tävlingar mellan sjukhusets avdelningar om vilken avdelning som dekorerat mest och bäst.
För fler textiler med julmotiv se månadens föremål från december 2015 där broderade brickdukar från Sahlgrenska sjukhuset visas upp. Också de från det tidiga 1900-talet.
November 2019:
Delar av sjuksköterskans fältuniform
Den här mössan ingick tillsammans med vantarna i sjuksköterskans fältuniform från 1941.
Under andra världskrigets krigsår var det inte bara värnpliktiga tänkta för strid som kallades in. Även Sahlgrenskas förrådsföreståndare, sjuksköterska och senare museigrundaren Ingeborgs Kastman hade en krigsplacering och kallades in för beredskapstjänstgöring. Förutom mössan och vantarna finns hennes kappa, blus och pälsmössa från uniformen bevarade i samlingarna.
Under åren 1942–1943 var Kastman inkallad som kompanihusmoder, först i Tidan (norr om Skövde) och sedan i Ålgården utanför Arvika där förläggningen skötte sjukvården åt ett par mindre militärförband.
Den militära sjukvården var och är en viktig del av försvarsmakten under krig och konflikter. Detta gjorde att den civila sjukvården fick klara sig utan många läkare och sjuksköterskor under andra världskriget. Mellan åren 1940–1942 var antalet inkallelser särskilt många.
Oktober 2019: Sjuksköterskedräkt
Museet har en stor samling sjuksköterskedräkter – arbetsdräkter, högtidsdräkter och kappor. Den första bilden visar en arbetsdräkt från Röda Korset i dockstorlek. Den skänktes till museet tillsammans med en festklänning, en hatt och en armbindel.
I samlingarna finns uniformer från Diakonissanstalten, Röda Korset, Sophiahemmet, samt andra skolor runt om i Sverige. När man tog examen fick man en brosch som en var del av uniformen och som visade att man var färdigutbildad sjuksköterska. Broschen såg olika ut för de olika skolorna och man var i resten av sitt yrkesverksamma liv en representant för den skola som utbildat sig på.
Länge var sjuksköterskans dräkt inte bara en klädsel för arbetet utan något man även bar på sin lediga tid. Man hade en dräkt för arbetet och en för högtidliga tillfällen. Det kunde finnas vissa variationer mellan de olika skolorna, till exempel stil på hatt, mössa eller andra små detaljer. På samma avdelning kunde det arbeta sjuksköterskor i olika dräkter eftersom de kunde komma från olika utbildningsinstitutioner. Vid 1900-talets början hade högtidsdräkterna det gemensamt att färgen var mörk, att en hög krage ingick och att en kapotthatt följde med dräktkappan.
September 2019: Färgtub
Färgtuben med Sidensvart från Beckers användes till att ta fotavtryck av nyfödda barns fötter på Sahlgrenska sjukhusets kvinnoklinik (KK) under 1940- och 1950-talet. Fotavtrycket togs tillsammans med ett fingeravtryck från mamman som en identifieringsmetod och för att undvika förväxlingar.
Metoden togs fram av Emil Jerlov som var överläkare på Kvinnokliniken och professor vid Barnmorskeanstalten i Göteborg mellan åren 1935–1956. Han införde metoden på Helsingborgs barnbördshus 1926 och publicerade en uppsats i ämnet i Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica (vol. IX, 1930).
När Jerlov tillträdde sin tjänst i Göteborg tog han med sig metoden. Efter att han slutat 1956 verkar metoden fallit i glömska och ersatts av andra metoder. Idag används plastarmband på barn och mamman för att undvika förväxlingar.
Augusti 2019: Auktionsfynd att undvika
Sommarens auktioner och loppmarknader öppnar nya möjligheter till fynd. Medicinhistoriska museet listar tre föremål att se upp med under fyndjakten.
Det vackra ostindiska porslinsföremålet i ”famille rose” kan lätt misstas för en såssnipa men är i själva verket en så kallad fruntimmerspotta. Ett fint fynd, men inget att servera mat i. Den här pottan köptes in till museet under 1960-talet.
En vackert emaljerad literkannan från Kockums kan i själva verket vara en lavemangskanna. Syns det ett litet rör vid botten som kan fästa en gummislang är den troligtvis en sådan. Den här lavemangskannan är ett vanligt Kockumsföremål från första halvan av 1900-talet som ofta syns både i antikaffärer och på auktioner. Museet har en stor samling av lavemangskannor.
När kaffekvarnen visar sig vara en giftkvarn... Om kaffekvarnen är långsmal och omgärdad av avlånga fördjupningar är det sannolikt en mjöldrygakvarn. Mjöldryga är giftigt men har i små doser använts som läkemedelmedel, exempelvis för att lindra en blödning eller för att sätta igång en förlossning. Den speciella designen var till för att undvika förväxling med andra kvarnar. Den här kvarnen är från första halvan av 1900-talet och kommer troligtvis från Göteborgs hospital (senare S:t Jörgens sjukhus).
Juli 2019: Tandnyckel
En tandnyckel är ett verktyg för att dra loss en dålig tand. Den lilla böjda haken läggs kring tanden som sedan dras loss genom ett vridgrepp. Tandnyckeln konstrueras under mitten av 1700-talet och är ett vanligt instrument fram till tidigt 1900-tal. Den här tandnyckeln är från den första halvan av 1800-talet. Den är stämplad med Ponsbach och är troligen tillverkat av instrumentmakaren Carl Fredrik Ponsbach (1779-1834) som hade sin instrumentverkstad i Stockholm (http://runeberg.org/medhist/3/0736.html).
Under början av 1800-talet fanns bara ett tjugotal tandläkare i Sverige. Smärtstillande metoder med eter och kokain var ännu inte upptäckta. På de flesta platser i landet utfördes tandutdragning av smeden, klockaren eller någon annan som med en lämplig tång eller i bästa fall en tandnyckel drog ut den onda tanden.
Juni 2019: Blodkvarn
Ibland är föremålens funktion intressantare än deras design, ibland är det tvärt om. Någon gång sammanfaller de. Som i den här blodkvarnen. Det officiella namnet var ”Satrans blodtransfusionsapparat” men den kallades bara för blodkvarn. Den utvecklades från 1924 och användes för direkttranfusion mellan två personer. Ett konstant flöde förhindrade att blodet koagulerade. Varje drag på veven gav en exakt uppmätt mängd blod. Uppfinnarna Alfred Beck och Ernst Pohl menade att konstruktionen var gjort för att fungera på ett hygieniskt säkert sätt även om platsen där den användes inte var det. Erfarenheterna från första världskriget låg nära i tid. Den här blodkvarnen köptes in till Sahlgrenska sjukhuset i slutet av 1930-talet. Den är aldrig använd.
Maj 2019: Ställning för höftledsluxation
Det ljusa träföremålet med remmar är en ställning för höftledsluxation som användes på Göteborgs barnsjukhus under den första halvan av 1900-talet. Höftledsluxation är en förskjutning av höftleden hos nyfödda som måste behandlas så tidigt så möjligt för att inte tillståndet ska förvärras. Upptäcks höftledsförskjutningen senare måste barnet genomgå mer omfattande behandlingar och eventuellt opereras. Bäst resultat fås genom tidig behandling. Idag undersöks alla nyfödda inom de första dygnen och barn med höftledsluxation läggs i skena under 6-12 veckor tills höftleden stabiliserats. Rutinundersökningar av nyföddas höftleder tog sin början under 1950-talet och sedan mitten av 1970-talet har i princip alla nyfödda i Sverige fått en sådan undersökning. De skenor som används idag är så kallade ”von Rosen-skenor” och är betydligt smidigare än de äldre trävarianterna. Von Rosenskenan konstruerades även den under 1950-talet.
April 2019: Handcentrifug från 1950-talet
Den gråblå vevdrivna apparaten är en så kallad handcentrifug från 1950-talet. En handcentrifug var länge en del av den grundläggande laborationsutrustningen tillsammans med ett sänkställ, ett mikroskop, en gasolbrännare och en hemoglobinmeter. Med hjälp av centrifugen utfördes delmoment, exempelvis vid urinundersökningar. Provrör med urin centrifugerades i en viss hastighet under en bestämd tid för att separera den klara urinen från sedimentet som samlades på botten av provröret. Den klara urinen kunde sedan användas för att identifiera proteiner (vanligtvis med Hellers test) medan urinsedimentet innehöll en mängd olika beståndsdelar som kunde undersökas vidare. I urinsediment går det bland annat att hitta celler, fetter, salter, bakterier, svampar och parasiter.
I takt med teknikutvecklingen har centrifuger blivit allt mer avancerade och exakta. En modern ultracentrifug kan köras i hastigheter av 150 000 varv per minut medan den här handcentrifugen går att veva upp i en hastighet av omkring 3000 varv per minut.
Mars 2019:
Stenpassion
Häftet från 1772 är ett exemplar av Nils Rosén von Rosensteins Berättelse om Stenpassion uti 1751 och 1752 års almanachor. Almanackan är Kungliga Vetenskapsakademins almanacka som mellan åren 1747–1972 hade ensamrätt att publicera almanackor i Sverige. Under 1700-talet var årsupplagan på omkring 150 000 exemplar och innehöll, utöver en kalender, artiklar om bland annat jordbruk och läkekonst i folkupplysande och samhällsnyttig anda. Rosenstein är kanske mest känd som barnläkare (som kan ses under månadens föremål januari 2018) men publicerade även artiklar om annat, som exempelvis stenpassion. Passion ska i det här fallet läsas i betydelsen ’lidande’.
I berättelsen om stenpassion beskrivs bland annat tecken på stenanfall, olika typer av stenar, hur stenanfall och spasmer kan lindras och hur stenen och urinledaren kan mjukas upp för att stenen lättare ska passera. Botemedlen var främst téer, dekokter, lindrande pulver och varma bad. Rosenstein påpekar att stenar inte alltid orsakar lidande utan att man vid obduktioner hittat stenar i blåsan och njuren som bäraren inte märkt. Museet har tidigare uppmärksammat en samling av sådana stenar från tidigt 1800-tal (se månadens föremål april 2017).
Februari 2019:
Apparat för konstgjord lungkollaps
Den här utrustningen ur museets samling är det idag få som vet vad den har använts till. Den har haft en viktig roll i kampen mot tuberkulos. Det är en ”Miniature Pneumothorax Apparatus” som användes för att skapa konstgjord lungkollaps. Ordet pneumotorax betyder att en lunga faller ihop helt eller delvis och är ett farligt sjukdomstillstånd. Konstgjord lungkollaps innebär istället att lungan kontrollerat fylls med kväve så att syret trängs ut. Ingreppet gjordes för att stoppa tillväxten av tuberkelbakterier som behöver syre för att växa. Lungan ansågs läka bättre då den var i vila. Idag har vi vaccin och antibiotika som gjort att kollapsbehandling blivit överflödig.
Tuberkulosen var en av våra stora folksjukdomar som ökade kraftigt under 1800-talet. Framförallt på grund av städernas trångboddhet och fattigdom. I början av seklet byggdes det därför sanatorier i Sverige, speciella sjukhus för tuberkulospatienter. Där fick de sjuka vila, näringsrik mat och vård i hygienisk miljö. De skulle också hindra smittspridning. En av de vanliga behandlingarna på sanatorierna var just lungkollaps.
Det större röret i metall är en pump för kvävgasen som via en gummislang är kopplad till en ventil, reglaget till höger på lådans botten. En annan slang leder gasen ut från ventilen. Den är delad på två, varav en del leder till en tryckmätare. Den andra, längre slangen som vid förvaring är upprullad på lådans vägg, leder gasen in i patienten. Längst ut i slangen fästs en stor nål, en punktionsnål, som förs in mellan revbenen och in i patientens lunga. Patienten fortsatte med ”gasbehandlingarna” under en lång tid, ofta flera år efter att denne bedömts som tillräckligt bra för att få åka hem.
”Miniature Pneumothorax apparatus” började användas 1934 och den tillverkades av det anrika, amerikanska företaget Genito-Urinary Manufacturing Company. Metoden att använda gasbehandling för att läka lungor från tuberkelbakterier är dock äldre. Den italienske läkaren Carlo Forlanini (1847 – 1918) var först med att utveckla behandlingen under 1880-talet. Den första utrustningen, ”Forlanini-apparaten”, var dock mycket större och otympligare, och även mer ömtålig då viktiga delar var gjorda i glas.
Januari 2019:
Apoteket Lejonets historia antecknad på en låda
Utdragslådan kommer från en hylla som stått på apoteket Lejonet i Göteborg sedan 1800-talets andra hälft. Den har fack för vikter som troligen använts till apotekarens våg. På ena kortsidan av lådan har någon punktvis skrivit ner delar ur apotekets historia. Det är namn och årtal för de första apotekarna, men också flyttar och renovering av apoteket. Årtalen börjar med grundandet 1794, och sista anteckningen gäller 1947.
Det är ett gott initiativ och ett klokt sätt att bevara information på. Anteckningar på papper riskeras att städas bort, och även dagens digitala filer försvinner lätt eller blir oläsbara. En text nedskriven på en möbel försvinner däremot inte i första taget.
Hyllan som lådan sitter i har antingen suttit på väggen eller stått som en tillsats ovanpå exempelvis en receptur. Alltså en disk inne i apoteket där apotekaren gjorde iordning läkemedel. På hyllan har det med största sannolikhet stått en våg. I skivan ovanpå hyllan syns märken efter en sådan. Möbeln är gjord av björk samt lasyrbetsat, polityrbehandlat alm. I den övre raden finns 3 utdragslådor, delvis med fackindelningar. I den nedre delen finns 2 låsbara större utdragslådor. På ena kortsidan av hyllan finns ett öppet fack för exempelvis påsar, anteckningspapper eller en receptbok. I en av de övre lådornas fack låg små gummerade klisteretiketter kvar, dels med apotekets namn på och dels varningsetiketter som skulle användas för att klistras på läkemedelsförpackningar. Förutom hyllan har Medicinhistoriska museet under åren fått några äldre föremål som gåva från apoteket Lejonet.
Apoteket Lejonets flyttar och ägare från den äldre verksamhetstiden
Abraham Berg 1794-1817, grundar apoteket vid Landsvägsgatan
Nils Gustaf Nyström 1817-1828
Carl Johan Norström 1828-1829
Henrik Mathias Ohlsson 1830–1834 (arrenderade apoteket)
Hans Jonas Ekeberg 1834–1846
Carl Edward Otto Svalander 1846–1849
Tycho Mauritz Constantin Löwenadler 1849–1852
Fredrik Christian Landgren 1852–1864,
Flytt till Masthuggsvägen 1852
Carl Gustaf Ringström 1864, fastighetsägare var kronouppbördskassör Torsten Harald Landgren
Flytt från ”Rialtohuset”, Masthuggsvägen/Nya Allén 1869
Renoveras grundligt 1938
Anteckningarna blir oläsliga och slutar 1947.