2024

Juli: Medicinskt broderi

I museets samlingar finns broderier gjorda av sjuksköterskor och patienter. Många broderier är från tidigt 1900-tal, en tid då brickdukar och många andra textilier var vanliga på sjukhusen. I samlingarna finns även broderier från arbetsterapin och studieverksamheten på Lillhagens sjukhus från 1940- till 1980-talet.

Broderi har även utvecklat kärlkirurgin, vilken i sin tur möjliggjort transplantationer och mycket annat. Historien börjar 1894 då den dåvarande franske presidenten Carnot blev knivhuggen till döds. Den blivande kirurgen Alexis Carrel var besviken över läkarnas kompetens. Han trodde att presidenten kunnat överleva om läkarna hade haft kunskap om hur man syr ihop blodkärl.

För att utveckla sina kärlkirurgiska metoder tog Carrel lektioner från Marie Anne Leroudier, en brodör som bland annat broderat draperierna till operan i Paris och vars arbete numera kan ses på museer. Carrel lärde sig sy i cigarrettpapper – lika tunn som hud, och med linnetråd och nålar för spetstillverkning.

1912 fick Carrel Nobelpriset i medicin och fysiologi för hans arbete med vaskulära suturer och transplantation av blodkärl och organ, metoder som används än idag. Här kan ni se en mässhake broderad av Marie Anne Leroudier. Läs mer om Alex Carrel och hans teknik här

Patientarbete från Lillhagens sjukhus.
Fotograf: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)
Suturtråd från museets samlingar (för tjock för kärlkirurgi)
Fotograf: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)

Juni: Dentaphone

Månadens föremål är en Dentaphone. Det är en slags hörapparat som använder sig av skallbenets förmåga att fånga upp vibrationer. Apparaten består av ett solfjäder-format ark av hårt gummi som är fäst vid ett handtag.  Arket skulle böjas innan det sattes in i munnen och hölls mot den övre tandraden. Ljudvågorna fångades upp av gummiarket och vibrationerna överfördes till skallbenet och vidare in till innerörat. När den inte användes kunde den vikas ihop och förvaras i en ficka.

Den Amerikanska 1800-tals uppfinningen marknadsfördes som en elegant lösning för dem som hade en hörselnedsättning. Även helt döva skulle kunna höra både ljud och tal. En belöning på 1 000 dollar utlovades till den som kunde bevisa att vittnesmål om Dentaponens fantastiska funktion var falska. Produkten såldes av The American Dentaphone Company i Cincinati, Ohio.

Dentaphone. Apparaten består av ett solfjäder-format ark av hårt gummi som är fäst vid ett handtag.
Fotograf: Anna Stow
Dentaphone. Apparaten består av ett solfjäder-format ark av hårt gummi som är fäst vid ett handtag.
Fotograf: Anna Stow
Dentaphone. Apparaten består av ett solfjäder-format ark av hårt gummi som är fäst vid ett handtag.
Fotograf: Anna Stow

Maj: Färgkyvett enligt Hellendahl 

Månadens föremål är en färgkyvett enligt Hellendahl för färgning av vävnadsprover. Färgning av vävnader och celler görs inför mikroskopiska undersökningar av sjukliga förändringar i kroppens vävnader och celler, exempelvis vid misstanke om cancer.

Ett prov kan vara allt från en biopsi till vävnadsprover tagna under en operation. Beroende på vad som ska undersökas görs olika typer av snitt. För att få ett bra preparat går provet genom flera steg. Målet är att vävnaden ska bevaras så likt det levande tillståndet som möjligt. Ett vävnadsprov som tas under en operation läggs direkt i en frys för att bevaras fram tills det kan bearbetas.

När ett vävnadsprov ska prepareras läggs det i en fixeringsvätska, torkas ut, omsluts av ett hårt ämne (exempelvis paraffin) och snittas i tunna skivor med hjälp av en mikrotom (se månadens föremål augusti 2014). Sedan färgas provet med hjälp av olika ämnen och monteras så att det kan undersökas med hjälp av ett mikroskop. Hellendahls färgkyvett har använts vid färgning av vävnadsprover sedan tidigt 1900-tal och används än i dag.

Färgkyvett
Fotograf: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)
Infärgade preparat för mikroskop
Fotograf: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)
Infärgade preparat för mikroskop
Fotograf: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)

April: Narkosutrustningfrån 1870-talet

Månadens föremål är en narkosutrustning från 1870-talet där narkosmedlet fördes in via en öppning i luftstrupen. Fram till mitten av 1900-talet gavs narkos oftast med hjälp av eter eller kloroform som inhalerades via näsa och mun. Vid oral kirurgi i svalg eller munhåla var den typen av narkos opraktisk. 1871 införde den tyske läkaren Friedrich Trendelenburg (1844–1924) en teknik där narkosmedlet inhalerades via en öppning i patientens luftstrupe (trakea). Eter eller kloroform droppades på ett tyg som spänts på en ram ovanför konen.  I konen fanns hål som gjorde att frisk luft blandades med ångorna från narkosmedlet. Röret som går från konen gjorde att kirurgen kunde arbeta nära patienten utan att störa narkosen. Till utrustningen hörde också en uppblåsbar gummipropp som förhindrade blod från att rinna in i luftstrupen.

Friedrich Trendelenburg utvecklade flera ingrepp och tekniker. Bland annat Trendelenburgs test för att bedöma höftens rörlighet, Trendelenburgs tecken för att upptäcka svaghet i höftmuskelaturen och Trendelenburgs position, där patienten ligger med huvudet lägre än fötterna för att underlätta vissa kirurgiska ingrepp i buken. Friedrich Trendelenburg utvecklade även metoder för att behandla blodproppar i lungorna, lungemboli. Det första lyckade operationen där en blodpropp avlägsnades från lungartären utfördes 1924 av en av hans studenter, kirurgen Martin Kirschner.

Narkosutrustning
Fotograf: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)

Narkosutrustning
Fotograf: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)

Narkosutrustning
Fotograf: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)

Mars: Dr. M.M. Marbels blodcellsräknare

Dr. M.M. Marbels blodcellsräknare
Fotograf: Foto: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)


Månadens föremål är Dr. M.M. Marbels blodcellsräknare som från 1920-talet användes för att snabbt räkna och dokumentera blodceller som röda- och vita blodkroppar. Apparaten var lågteknologisk men effektiv. Med hjälp av blodcellsräknaren gick det att räkna och registrera antalet blodceller utan att behöva ta ögonen från mikroskopet.

Blodcellsräknaren är ingen miniräknare utan en räknare med 8 olika register för att registrera blodkropparna. Räknaren underlättade arbetet för många laboratorieassistenter som utförde en blodräkning, det vill säga när ett blodprov sattes under ett mikroskop så att blodkropparna kunde räknas.

Under 1950-talet togs nya mätmetoder fram då man med hjälp av den så kallade Coulter-principen gjorde det möjligt att göra snabba och helt automatiserade blodanalyser. Manuella räkningar görs fortfarande, då de i vissa fall kan ge en mer detaljerad information än en automatisk analys.

Resultatet av en blodkroppsräkning används bland annat till att identifiera olika sjukdomstillstånd, hitta orsakerna till sjukdomen eller inför en medicinsk behandling. 

Dr. M.M. Marbels blodcellsräknare
Fotograf: Foto: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)

Februari: Armprotes

Månadens föremål är en armprotes som har tillhört Johan Linde (1873–1945). 1923 förlorade han sina armar i en olycka på sitt arbete på Syntes AB i Nol, när han brände sig på en oisolerad transformator. Ambulans tillkallades från Göteborg. Men då det skulle ta tid för ambulansen att komma fram lades Johan på en kärra dragen av två hästar och kördes mot Göteborg. I Bohus mötte ambulansen upp och han togs till Göteborg för vård, men ingen av armarna kunde räddas.

Johan Linde rehabiliterades på Vanföreanstalten där han fick sina proteser tillverkade av chefsläkaren vid Vanföreanstalten, Helge Camitz. Proteserna är av en så kallad Sauerbruch-modell. Efter en lyckad rehabilitering kunde han återgå till sitt arbete som inspektör vid fabriken. Han trivdes aldrig med sin vänstra armprotes som efter en tid lämnades tillbaka till Vanföranstalten. Den högra armprotesen hittades vid en vindsröjning och skänktes till Medicinhistoriska museet av familjen.

Armprotes
Fotograf: Thomas Gütebier, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)
Armprotes
Fotograf: Thomas Gütebier, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)
Armprotes
Fotograf: Thomas Gütebier, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)

Januari: En familjehistoria av läkemedel

Månadens föremål är en samling med läkemedelsförpackningar som donerats av en familj till Medicinhistoriska museet. Till en början rörde sig gåvan om några äldre läkemedelsförpackningar från 1950-talet, men i samband med att gåvan överlämnades till museet visade det sig att familjen, två vuxna med två barn, sparat samtliga av sina läkemedelsförpackningar i en låda uppe på vinden. Föräldrarna hade även, efter att barnen blivit vuxna, fortsatt spara sina läkemedelsförpackningar upp i hög ålder. Åkommorna som behandlades var allt från barnsjukdomar till diabetes, högt blodtryck, artros och urinvägsinfektioner. Samlingen av läkemedelsförpackningar är både en tidskapsel och ett exempel på den stora mängd läkemedel som en vanlig familj kan inta under en livstid.   

Läkemedelsförpackningar
Fotograf: Foto: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)
Läkemedelsförpackningar
Fotograf: Foto: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)
Läkemedelsförpackningar
Fotograf: Foto: Annika Engström, Medicinhistoriska museet, VGR (CC-BY)